- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
371

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Hvad har då händt?» frågade Fransiska under oroliga åtbörder.

»Prinsen förlåter mig; det tjocka molnet, som förmörkade framtidens himmel, upplöser sig till dunster. Nu hvilar vårt öde i din hand. Låt drottningen resa hvart hon behagar och lämna hofvets stormiga krets mot ett lugnare lif vid din trogne makes sida.»

»Min Gud, hvilken frestelse!»

»Älskade Fransiska,» inföll Johanna, »hvad i all världen är detta?»

»Jag är förlorad.»

»Nej, vi skola rädda dig. Glöm den uppdiktade saga, som du för mig berättat; jag skall aldrig forska efter anledningen därtill, så framt du ej själfvilligt rycker bindeln från mina ögon, men tag dig i akt att ej leka med en ädel mans lugn, ty himlen straffar falskheten. Nu finner jag, att det var en god ängel som ingaf mig beslutet att resa hit.»

Detta besynnerliga yttrande försatte Adolf i hög grad af häpnad, ocb han kunde blott kasta frågande blickar på de båda flickorna. Lugn stod Johanna bredvid sin vän och tycktes iakttaga hvarje hennes rörelse för att förekomma något obetänksamt uttryck, men känslorna hade råkat i en för våldsam strid att genom försiktigheten kunna hejdas. Efter en stunds förlopp ropade Fransiska vildt: »Fly mig, jag är ej värd ditt medlidande!»

»Hvilken bitter kalk måste jag icke tömma!» svarade Adolf. »Säg, hvem är din förförare?»

»Ingen.»

»Jag begriper. Du hoppas, att hafvet redan ligger mellan honom och mitt svärd, men hämden har långa armar. Farväl! När jag fullgjort hvad hedern kräfver, ser du mig åter.»

»Blif kvar och stöt svärdet i mitt bröst! Det gifves skamfläckar dem hedern föraktar att aftvå.»

»Åter ett nytt missförstånd!» sade Johanna vänligt. »All hämd måste öfverlämnas åt Gud för att blifva rättvisa, ty människans dom är sällan opartisk. Ni, herr von Findling, tyckes taga ett brott för afgjordt som Fransiska omöjligt kunnat begå; hennes förtviflan har en bestämd likhet med den blott vilseförda oskuldens ånger.»

»Nå väl, må hon förklara sig, om hon kan.»

»Begagna denna tillåtelse! Din trognaste vän bönfaller därom!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free