Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappande hjärta nalkades jag hennes kammare. Låset vreds omkring, dörren sköts upp, men, min Gud! Denna syn går aldrig ur mitt minne. Framför ett härligt belyst altare stod Falkenberg, hållande ett krucifix i vänstra handen och omslutande flickans lif med den högra, färdig att kväfvas af hennes brännande kyssar. Om jag sade, att kärlek lyste ur hans ögon, skulle jag ljuga; för uttrycket i hennes väsen känner jag icke något namn. Vid min åsyn blef hon alldeles icke förlägen, utan yttrade blott: han är ju också en af den sanna lärans kämpar? Vänta unge man, du skall bli invigd! Därpå tog hon en sax, afklippte den största af sina sköna lockar och beseglade gåfvan med en kyss. I detsamma hördes en röst ropa: grefven kommer! Denna varning meddelades genom jesuiten, hvilken hållit vakt, Gud vet hvar; och när grefven inträdde, voro vi allesammans till utseendet så lugna som vi endast sysselsatt oss med de kallaste komplimenter.
»Under det återstående af resan talade öfverstlöjtnanten högst sällan, så att jag måste lägga tygel på mitt begär att söka upplysningar. Kort därefter inträffade den märkvärdiga slaktningen. Gustaf Adolf föll för Falkenbergs kula, men banemannen hade också sett sin sista stund. Mot krigets slut kom jag åter till Schwaben som svensk officer och var ej ense med mig själf, om jag i min nya dräkt skulle våga göra ett besök hos grefven, synnerligen om hans dotter fanns på stället. Emellertid fortsatte jag vägen rakt fram ända till borgen. Här såg jag först att min fruktan varit öfverflödig. Byggnaden hade blifvit en ruin, fälten närmast däromkring lågo öde. Denna anblick smärtade mig, och jag beslöt undersöka, om ingen mänsklig varelse fanns, som kunde meddela mig något angående sista ägarens öden. Nu föll jag i ny förundran, ty en del af slottet syntes nedbruten och alldeles bortförd. Färdig att återvända, blef jag ändtligen varse tvenne krämare kommande vägen utför från Donauwerth, och hvilka på tillfrågan berättade följande vidunderliga historia.
»Stamfadern för grefvarne von Wolffstein hade stått i förbund med den onde anden, genom hvars tillhjälp han samlat oerhörda skatter, och sonen fick ej ärfva fadern på andra villkor än att han erkände satan som länsherre. Detta syntes honom nog hårdt, men att processa med osynliga parter inför världslig domstol lönte ej mödan. Den tidens säkraste advokater voro munkarne. Dessa rådde honom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
