Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kuskarne spände for. Rundt omkring slottet stodo tvenne kompanier af gardet uppställda; portarna voro stängda; ingen främmande släpptes in. Hvad allt detta skulle betyda, undrade mången borgare, ty man anade icke, att Kristina ville resa så hastigt. En del förmente att det var konungens bagage som lagades i ordning, på det han måtte kunna komma till Stockholm och där hålla sitt intåg före drottningen, andra hviskade, att hon redan ångrat kronans nedläggande. Andra åter påstodo, att vagnarna tillhörde grefve Tott, som troddes ha blifvit hertig, under förbehåll att genast draga åstad mot furstendömet, hvilket han sedan aldrig skulle lämna; kort sagdt, hvar och en hade sin fundering; men de klokaste beslöto låta morgondagen förklara gåtan, helst ett störtregn gjorde vistandet utomhus mindre angenämt.
Utför lilla trappan som ledde till korridoren åt drottningens sängkammare nedsteg en äldre man, hvars talrika betjäning väntade i stora förstugan, och möttes därunder af en yngre. Den förre var riksdrotset grefve Per Brahe, den senare grefve Claes Tott, hvilken efter en djup bugning frågade: »Lät hennes majestät öfvertala sig?»
»Nej, hon är lika envis nedanför som på tronen,» svarade drotset.
»Min Gud, hvad skall folket nu säga! Det lönte visst mödan, att hennes vänner sökte utsprida osanningen om hennes framtida ständiga vistande här i Upsala bland lärdomens idkare och skatter!»
»Den sannsagan narrade icke mången. Ni såg ju själf, med hvilken ifver folket ryckte till sig Kristinas från skuldrorna fallande konungamantel och slet honom i tusen stycken för att erhålla ett minnestecken? Detta hade ej händt, om man betviflat hennes bortresa. Hvad allmänheten däremot skall finna högst besynnerligt är, att hon reser hals öfver hufvud.»
»Och utan att af kungen begära stadfästelse på hvad hon för sina vänner begärt?»
»Trösta er, herr grefve! Ekholmssund flyger icke bort! Visserligen syntes hans majestät ganska motsträfvig att lämna sitt bifall, men hvad kunde han invända, då den höga beskyddarinnan med sina öfvertalande manér slutligen sade: ’Par Dieu, min kusin, ni tvekar att mig till behag skänka grefve Tott en skön egendom, oaktadt jag skänkt er en skönare krona?’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
