Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ehuru ogärna måste jag dock antaga tillbudet; ty för allt i världen vill jag icke dröja en enda minut längre än det gamla hofvet; adieu!»
I hela rummet fanns ingen vrå, ingen möbel som Fransiska ej genomletade, men förgäfves; nyckeln kunde ingenstädes upptäckas. Ändtligen började hon tro, att han möjligtvis icke blifvit af henne medtagen från rikssalen, där han stundom lades i en remna invändigt på ena spiskarmen till bättre åtkomst för drottningen, då hon önskade hemligt besöka kapellet. Denna förmodan ledde Fransiskas steg genom de ödsliga gemaken mot den nu äfven tomma skådeplatsen för en af tidens märkvärdigaste handlingar. Åskan bullrade starkt, regnet smattrade oupphörligt på de höga fönstren. Med blandade känslor af häpnad och undergifvenhet nalkades hon kapellet; dörren var stängd, men nyckeln satt i låset. »Min Gud!» utbrast hon, »hur skall jag kunna förstå detta? Måtte ondskan ej åter ha förekommit mig!»
Längtande efter förklaring, skyndade hon in i helgedomen, sammanknäppte händerna af glädje då allt syntes orubbadt och började hopsamlingen med oafbruten ifver. Rökelsekaren, krucifixet och vigvattenskärlet lågo redan i en utbredd duk, blott madonnabilden, som hängde på pelaren till vänster vid altaret, återstod att nedtaga; men detta arbete väckte så många obehagliga erinringar, att hon gärna sett att det kunnat undgås. Liksom ett spökrädt barn nalkades hon flere gånger, men drog sig genast tillbaka, utan att våga lyfta armen.
Slutligen började hon frukta för öfverraskning och beslöt att genom en innerlig bön lugna de svallande känslorna. Efter hjärtats tysta utgjutelse följde hörbara yttringar. »Den verkan,» sade hon, »som du, höga himlabrud, gjorde på mitt sinne i bekymrets stund kunde ej vara frukten af någon afgudadyrkan. Mitt öfvermod, som trodde sig nog mäktigt att uppfatta betydelsen af ödets vink och inbillade sig att efter vidskepelsens anvisning kunna följa allmaktens outransakliga beslut på spåren, känner sig krossadt vid försöket att utreda religionens enklaste hemlighet. Uppsåtlig brottsling i andras ögon, men endast vilseförd i mina egna, åstundar jag ej mer än att återgå till den lära jag fordom bekänt. Hindren därför äro undanröjda, och om du äger något verkligt inflytande på mänskliga lifvets händelser, så hjälp mig att med själsstyrka fullgöra hvad nödvändigheten kräfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
