Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - 31. Du, Herre, i din hägnad tar - 32. Dig, Herre Gud, är ingen lik - 33. Jag lyfter mina händer (Dav.121)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min kropp mer underbart berett,
Mig givit en odödlig själ,
Mig danat för ett evigt väl.
Ty lär mig bruka världen så,
Att himlen jag ej mista må.
7.
Dig vill jag älska över allt
Och leva, som du mig befallt,
Arbetsam, måttlig, from och nöjd,
Och fylla upp mitt kall med fröjd.
Då vet jag, att i liv och död
Du är min hjälp, mitt hopp och stöd.
B. Münter (1735—1793).
J. O. Wallin (1779—1839).
32.
Dig, Herre Gud, är ingen lik
I himlen och på jorden.
Så härlig, hög och nåderik
Är ingen konung vorden.
Stor är du, och ditt namn är stort,
Och stora ting med oss du gjort,
O alla herrars Herre!
2.
Du, ensam helig, god och vis,
Allt till det bästa skickar.
Fast ofta glömd av mänskors pris
Och dold för deras blickar,
Likväl du giver dem allt gott,
Och alla sin beskärda lott
Av dig, o Gud, bekomma.
3.
Om nöd och sorg du stundom bjöd
Att våra hjärtan trycka,
Så låg i denna sorg och nöd
Ett frö till högre lycka;
Ty lika huld och faderlig
Du i din tuktan visar dig
Som i din nådes gåvor.
4.
När jordens folk i yrans tid
Blott våldets budord lydde
Och under tusen viljors strid
All rätt och sanning flydde,
Du våldet bröt och yran tvang
Och sällhet, ordning, sammanhang
Ånyo prydde jorden.
5.
Väl oss, o allmakts Gud, att du
Din spira evigt förer!
Du ser till dina barn ännu
Och deras suckan hörer.
Du som i himlars himlar bor
Dock lika nådig, vis och stor
Ännu besöker jorden.
6.
Jag för min lott ej sörjer då
Och vill ditt råd ej klandra.
Därom jag sörje, att jag må
Uti din fruktan vandra.
Ej jag men du mitt bästa vet,
Och du har tid och evighet
Uti din hand, o Fader!
Tysk förf. (1700-talet).
J. O. Wallin (1779—1839).
Dav. 121.
33.
Jag lyfter mina händer
Upp till Guds berg och hus,
Från dem han hjälpen sänder
Och skickar ut sitt ljus.
Mig Herren hjälp bejakar.
Som jord och himmel gjort;
Min bön han ej försakar
Men skyddar mig alltfort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
