Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - 168. Store Gud, som handen räckte - En länge förhärdad syndares uppvaknande - 169. Mitt samvet' ur sin långa dvala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var mitt ljus i dödens dal!
Låt mig, fri från syndens vana,
Lagens hot och ångerns kval,
Mer och mer det landet nalkas,
Där allt mörker skingrat är,
Ty du själv är solen där.
J. Åström (1767—1844).
En länge förhärdad syndares uppvaknande.
169.
Mitt samvet’ ur sin långa dvala
Med bävan äntligt vaknat opp.
Ack, utan kraft att mig hugsvala
Jag ryser för mitt levnadslopp.
Det ligger för mig som en kedja
Av villor, dårskaper och brott;
Jag bär mitt straff och kan ej vädja
Ifrån den dom, jag redan fått.
2.
Min lycka spilld, mitt lugn försvunnit,
Mitt goda namn förstört jag ser
Likt offren, som till aska brunnit
På Moloks altar en gång ner.
Och nu, då ångern, kvalet, nöden
Med långsam brand mig själv förtär,
Vad blir min lott? Jag fruktar döden,
Och livet mig förhatligt är.
3.
O, kan väl denna branden släckas?
Jag har förtrampat dina bud,
Jag må väl darra och förskräckas,
Att du rättfärdig är, o Gud!
Du helig är: du måste straffa
De dödens barn, som ej i tid
Med fruktan och med bävan skaffa
Sin salighet och själafrid.
4.
Vart skall jag fly, när du vill kalla?
Jag göms ej, Helige, för dig,
Fast jordens berg uppå mig falla,
Fast gravens högar skyla mig.
Varthän, om du dig ej förbarmar,
Vill jag väl gå? Ack, hav fördrag!
Jag kastar mig i dina armar:
Gör med mig efter ditt behag.
5.
O du som kom att vreden dämpa,
Fullkomnande Guds kärleksråd!
Min bön lik Israel skall kämpa
Med dig, till dess jag vinner nåd;
Min tro lik Moses’ stav skall klappa
På salighetens klippa jämt,
O du som ingen vill borttappa
Av dem du med ditt namn har nämnt!
6.
Mig i den kärleksfulla vården
Du, gode Herde, även slöt;
För mig din svett i örtagården,
Ditt blod på Golgata du göt.
Du ock från mig ej velat skilja
Ditt sista gällande: förlåt!
Blott jag härefter gör din vilja,
Blott vi ej mera skiljas åt.
7.
Så hör mig, jord! Må himlar höra
Och vittna mellan Gud och mig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
