Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 238. Den vedervärdighet, som mig eländan trycker - 239. Min själ och sinne, låt Gud råda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och ser mig ingen hjälp på jorden övrig vara.
All klokhet intet är, vad kan en dödlig makt?
Den därtill sätter lit, blir först i i faran bragt.
3.
Min Gud, har du mig då för evigt övergivit?
Har du från nådens tron
till nödens djup mig drivit?
Har du nu så för mig ditt milda anlet’ gömt?
Har du ditt arma barn, o Fader, så förglömt?
4.
Ack nej, mitt kval är stort; men bort, förtvivlans smärta!
Jag vet, du bär for mig ännu ett fadershjärta.
Fast mig min stora synd ovärdig gör därtill,
Så tror jag dock, att du mig ej förskjuta vill.
5.
Jag vet, att du ditt ord och löfte aldrig ryggar:
Det är min fasta borg, därvid min själ sig tryggar.
Ja, om än himmelen och jorden gå i grund,
Förgås dock intet ord, som går utav din mun.
6.
Och du har lovat mig att mina böner höra,
Och intet är för dig omöjeligt att göra:
Du råder över allt, om allt du vårdnad bär.
Ho är en sådan Gud, som du, o Fader, är?
7.
Jag flyr alltså till dig i detta mitt elände,
Jag faller dig i famn: gör på min nöd en ände.
Hos dig är hjälp och tröst, hos dig är makt och råd,
Var morgon är ock ny din godhet och din nåd.
8.
Min sorg är dig bekant; du hör, o Gud, min kvida;
Ty vill jag ock din hjälp i tålamod förbida.
Du, Herre, vet din stund att sluta allt mitt ve;
Ty suckar jag förnöjd: O Gud, din vilja ske!
9.
Giv mig det nyttigt är och vad dig helst behagar,
Hjälp ock, att ingenting mig från din fruktan drager.
I motgång styrk min tro, i medgång led du mig,
Att jag av övermod ej må förlora dig.
B. Carlberg (1641—1683).
239.
Min själ och sinne, låt Gud råda
Och hoppas på din Fader blid,
Så skall han i all nöd och våda
Bekröna dig med nåd och frid.
Den sig betror uti Guds hand,
Han bygger ej på lösan sand.
2.
Vad hjälper oss, vi mycket sörja?
Vad gagnar oss vår pust, vårt kval;
Vad är, att vi med tårar börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
