Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 239. Min själ och sinne, låt Gud råda - 240. Dav. 77. Gud låt min bön dig täckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och sluta våra dagars tal?
Vår sorg förbittrar mödans bröd
Och ökar tyngden av vår nöd.
3.
Ty är det bättre tåligt lida,
I hoppet och i Gud förnöjd,
Och trofast efter Herren bida,
Vars hjälp är viss om än fördröjd;
Ty Gud, som känner bäst var man,
Han vet väl, vad oss fela kan.
4.
Han utser tiden att hugsvala,
Han skickar väl det nyttigt är;
Vad vi av troget hjärta tala,
Det märker strax vår Fader kär:
Så kommer Gud, förrän vi tro,
Och skänker hugnad, tröst och ro.
5.
Tänk ej uti din motgångstimma,
Att du av Gud förgäten är;
Han skingrar sorgen som en dimma
Och har dig alltid lika kär.
Tänk, tiden snart förbyter sig,
Och motgång är föränderlig.
6.
Det kostar Gud ju ganska ringa
Den fattige att göra rik,
Den rike att till armod bringa.
En hög den låge göra lik;
Ty Gud, den högste underman,
Upphöja och förnedra kan.
7.
Sjung, lås och gäck på Herrens vägar
Och gör din kallelse med flit,
Förtro dig till vad Herren säger
Och hav till himmelen din lit;
Ty den blir en lycksalig man,
Som fast på Gud förtrösta kan.
G. Neumark (1621—1681).
G. Ollon (1646—1704).
240.
Dav. 77.
Gud låt min bön dig täckas,
Fast den är svag och matt,
Se, mina händer räckas
Till dig den långa natt.
I tårar ögat vakar,
Av ångest hjärtat slår;
Jag livets fröjd ej smakar
Och gravens ro ej får.
2.
Jag suckar och jag kvider
Och mera ej förmår.
Jag minns de gamla tider,
Jag minns de förra år,
Då Herrens hand mig ledde
I sanning och i nåd,
Då jag i allt som skedde
Blott såg en Faders råd.
3.
Har han mig nu förskjutit?
Är han ej god som förr?
Har han i vrede slutit
Barmhärtighetens dörr?
Har nu den godhet ända,
Som var mitt hela hopp?
Skall nåden återvända?
Skall löftet höra opp?
4.
Nej, flyn I mörka tankar.
Förtvivla ej, mitt bröst,
Men håll dig vid det ankar,
Som är vår enda tröst!
Från längst förflutna stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
