Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 255. Evad du tager eller ger - 256. Dav. 119. O Herre, för allt gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag må fördenskull vara nöjd,
Vart Herrens hand mig leder.
3.
I allt, vadhelst mig går emot,
Lär mig, o Gud, att utan knot
Dig undergiven bliva
Och, böjd i stoltet för din fot,
Blott dig min dyrkan giva.
4.
Hur lycklig som ditt barn jag är,
Att du som fadersnamnet bär,
Drar även faderssorgen!
För vad din vishet mig beskär,
Din godhet är min borgen.
5.
Dig, Gud, ske evigt lov och pris,
Som, alltid lika god och vis,
Ger även mulna dagar.
Jag kyssa skall den Faders ris,
Som mig till bättring agar.
6.
När på min stig du törnen strör,
Du mig än mera vaksam gör
För målet, dit jag syftar.
Då plågans bädd min. sömn förstör,
Till dig jag ögat lyftar.
7.
Om sparsamt brytas skall mitt bröd,
Om jag skall prövas genom nöd,
O Fader, ske din vilja!
Ej skall i liv, ej heller död
Mig något från dig skilja.
J. Hjertén (1781—1835).
256.
Dav. 119.
O Herre, för allt gott, du mig
Har värdigats bevisa,
Mitt hjärta ödmjukt tackar dig
Och skall dig evigt prisa.
Men när din vishet fann behov
Mig förelägga korsets prov,
Du ock mitt lov förtjänte.
2.
Av lyckans gunst i blindhet förd,
Jag lärde älska världen;
Din varning var ej mera hörd:
Min håg blev fäst vid flärden.
Jag fortgick blind på villans stig,
Till dess din tuktan sökte mig
Och från fördärvet frälste.
3.
Av oförsedda motgångsrön
Min sansning återväcktes.
För världens tjänst blev kval min lön:
Det hopp, mig dårat, släcktes.
Och även när mig blev beskärt
Vad jag av jordiskt gods begärt,
Det hjärtat ej förnöjde.
4.
Bland mången sorg och öm förlust,
Bland stormars hot och våda
Jag lärde misstro världens lust
Och all dess tomhet skåda.
O Gud, då var det, som till dig
Mitt öga, öppnat, vände sig
Och återsåg din sanning.
5.
Jag fann, att när du är min skatt,
Må jag för intet rädas:
Att den, till dig förtröstan satt,
Kan mitt i nöden glädas:
Att när jag med uppriktighet
Främst söker din rättfärdighet,
Allt till mitt bästa länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
