Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - Vid en makes död - 344. Ack, döden haver hädanryckt - Vid ett barns död - 345. Så snart for då min fröjd sin kos!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid en makes död.
344.
Ack, döden haver hädanryckt
Min vän ifrån min sida.
Av sorg till jorden nedertryckt,
Vad tröst kan jag förbida?
Gud, uppehåll mig: jag är svag;
Fräls mig från tvivlets fara
Och lär mig vörda ditt behag,
Som jag ej kan förklara;
O Gud, min tro bevara.
2.
Tung blir den väg och mörk den kväll,
Jag nu skall ensam, vandra;
Men snart i samma fridens tjäll
Vi vila hos varandra.
Föräldrar, syskon, barn gå bort,
Och maka skils från maka,
Att vi ett liv, så tomt och kort,
Dess hellre må försaka
Och själens väl bevaka.
3.
Ett stöd dock alltid övrigt är
För den som Herren fruktar:
I sorg och fröjd är Gud oss när
Och närmast, då han tuktar.
Han är de faderlösas Far,
Han änkors rätt försvarar.
I världen intet skydd blir kvar,
Som oss till slut bevarar:
Guds omsorg evigt varar.
4.
Ej må en kristen sörja så,
Som de där hopp ej hava.
En stund för oss till vila gå
De kära vi begrava:
En stund förut blott hemma är
Den vän, som jag begråter.
Gud, du har mången boning där
Och även mig du låter
Där se de mina åter.
F. M. Franzén (1772—1847}.
Vid ett barns död.
345.
Så snart for då min fröjd sin kos!
Så sorgetimmen ilar.
Och bleknat som en bruten ros,
Mitt barn på båren vilar.
O Jesu, du som tröst beskär,
Se milt till den förkrossad är,
Att jag ej syndigt klagar.
2.
Alls ingen så som du förmår
Hugsvala den som lider,
Rätt föra den som vilse går
Och styrka den som strider.
Omger mig natt ur dödens hus,
En enda stråle av ditt ljus
Kan graven själv förklara.
3.
Jag vet, o Gud, att det är rätt.
Vad du med mig vill göra.
Ej känner jag det bästa sätt
Att mina öden föra.
Men lär mig älska ditt behag
Och uppehåll den själ, som, svag
Och rov för ängslan, bävar.
4.
Mot sorgefulla är du god
Och väl bekant med smärtan.
Du offrade ditt eget blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
