Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 353. Dav. 25. För dig jag träder fram, o Gud - 354. Du som, förrän min mun dig nämna kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
353.
Dav. 25.
För dig jag träder fram, o Gud,
Som ömmar för de svaga:
Låt mina läppars böneljud,
O Herre, dig behaga.
Hjälp, att jag stads din vilja gör
Och ditt förbund ej sviker
Och från den väg, jag vandra bör.
Med uppsåt aldrig viker.
2.
Jag har av brister ock min del.
Jag ofta handlat illa;
Men tänk ej, Gud, på mina fel,
Förgät min ungdoms villa.
Förlåt mig för din mildhets skull,
Förlåt vad jag begråter.
Och led mig huld och kärleksfull
På dina vägar åter.
3.
Ty sanning och lycksalighet,
De äro dina vägar;
Där led mig i ostrafflighet
Bland dem, du vårda plägar,
Bland dem som, trogna ditt förbund,
I kärlek till varandra
Med rena hjärtan varje stund
För dig och mänskor vandra.
4.
Och nu, vad kval och nöd som helst
Mig här till möte ila,
Låt du mig, från all våda frälst,
Uti ditt sköte vila.
Låt oskuld, fromhet, redlighet
Betrygga mina öden
Och hopp till din barmhärtighet
Förljuva själva döden.
J. O. Wallin. (1779—1839).
354.
Du som, förrän min mun dig nämna kunnat,
En kristens namn och rätt åt mig förunnat,
Välsigna, Gud, en dyr och helig stund.
Då jag med dig förnyar mitt förbund.
2.
Min vår har flytt, min barndom är förliden,
Mot andra dar jag föres fram i tiden,
Lik flyktingen, som från sin lugna strand
Av stormen drivs mot obekanta land.
3.
På livets väg jag ont och gott skall pröva
Och under allt ett troget stöd behöva;
Var får jag det? Jag fåfängt därom ber
Uti en värld, där allt mig överger.
4.
Den trogna arm, som förr min vanmakt stödde,
Den hulda barm, som vid min smärta blödde,
Den ömma röst, som lärt mig älska dig.
De skola snart ej vara till för mig.
5.
Men du som var, som är och evigt bliver,
Jag vet, att du mig icke övergiver,
Allenast jag, vadhelst mig förestår,
Din vilja gör och dina vägar går.
6.
Jag vet, att du i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
