Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 461. O hoppets dag, som klarnar opp - 3. En varnande åtanke på den osaliga evigheten - 462. Du som förhärdad gäckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur dödlighetens dimma.
Du sänker till mitt vandringslopp
Utav ditt ljus en strimma;
Och brist och nöd Och sorg och död
Fly bort som nattens skuggor.
2.
Förgås må världen med sin prakt,
Sin ära, lust och lycka,
Dock skall från vansklighetens makt
De sina Herren rycka;
Ty döden har
Sin udd ej kvar
För Jesu återlösta.
3.
Jag livets dag ej slöse bort
På tidens små bekymmer!
Allt skall dock lämnas innan kort,
När livets afton skymmer.
Mig följer blott
Vad rätt och gott
I Kristi tro jag övat.
4.
Mig följer ej det mynt, som går,
Den skatt, som vinns i världen,
Men skatten av var torkad tår,
Var seger över flärden,
Var vägrad lön,
Var hjärtlig bön
Jag båd för dem mig hatat.
5.
Mig följer ej till fridens land
Ett firat namn och rykte
Men minnet av den hulda hand,
Som tyst en likes tryckte,
Den vattudrick,
Den ömhetsblick,
Som skänktes åt den arma.
6.
Mig följer, ack, vart gott beslut,
Som ej till verk hann mogna;
Mig följer eller går förut
Var vän, min själs förtrogna;
Mig följer allt,
Vars rena halt
Också i himlen gäller.
7.
Så vill jag, innan det blir natt
Och vilans bädd tillagas,
Blott samla här åt mig den skatt,
Som ej från mig kan tagas,
Blott söka här
Det namn, som år
I livets bok inskrivet.
8.
Men, Jesu, under dagens lopp
Låt mig din nåd förnimma
Och kom till mig med saligt hopp
Uti min aftontimma.
När mig du bliv!
Är du mitt liv,
Blir döden ock min vinning.
J. O. Wallin (1779—1839).
3. En varnande åtanke på den osaliga evigheten.
462.
Du som förhärdad gäckas
Med nådens dyra bud,
En gång skall du förskräckas
För en rättfärdig Gud:
Ty vet, det blir en tid,
Då ej den hand skall räckas.
Som nu dig bjuder frid.
2.
Ditt liv i synd förflutit
Med oro och besvär;
Den frukt, du brottslig brutit,
Ej mättat ditt begär.
I själva nöjets spår
Du törstat mer än njutit;
Och straffet återstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
