Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 462. Du som förhärdad gäckas - 463. O evighet, din längd mig fast förskräcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3.
När snart ditt liv försvinner,
En avgrund väntar dig,
Och lågan, som där brinner,
Skall aldrig sakta sig.
O plågor utan tal!
Du ej förtäras hinner
Av evigt nya kval.
4.
I denna fasans boning
Hör de fördömdas skri,
Som tiden till försköning
Sig låtit gå förbi
Och syndat på Guds nåd;
Dem hoppet om försoning
Blott fört till överdåd.
5.
Där skall ditt samvet’ väckas,
Som här så hårt var sövt,
Ditt öra där förskräckas,
Som här för Gud var dövt;
Ditt brännande begär,
Som här ej kunde släckas,
Skall evigt tära där.
6.
Ack, må du det besinna,
Du blinde världens träl,
Och söka tidigt vinna
En räddning för din själ!
Till bättring skynda dig,
Att döden ej må finna
Dig än på syndens stig!
7.
Vak upp att frukter skaffa
Med ditt förlänta pund!
Han kommer, som skall straffa:
Du känner ej hans stund.
Ack, medan än är tid,
Med helig bävan skaffa
Din salighet och frid!
8.
Lär mig, o Herre, märka
Vad evigt gagnar mig;
Låt nåden hos mig verka
Det liv, som är av dig.
Då kan jag trygg och nöjd
Min själ mot döden stärka
Med hopp om evig fröjd.
Svensk förf. (1700-talet).
Kr. Dahl (1758—1809).
J. O. Wallin (1779—1839).
463.
O evighet, din längd mig fast förskräcker,
Som början har men änden aldrig räcker.
O evighet, en tid förutan tid!
Din hågkomst gör, att jag den hisnar vid.
2.
All timlig nöd, den största här kan vara,
Med tidens fart sin kos dock måste fara;
Men våndan grym, som evigheten bär,
Förutan hopp, förutan lindring är.
3.
O evighet, för dig mitt hjärta bävar.
När i ditt djup min häpna tanke svävar,
Begrundande, hur gräslig pinan är,
Som dödar allt men intet liv avskär.
4.
Ack, om det kval, som de fördömda lida,
På så mång’ år till ände skulle skrida,
Som stjärnor finns på himlarunden klar,
Som löv och gräs på jorden varit har;
5.
Så vore dem en ljuvlig tröst för handen,
En skymt av hopp att slippa avgrundsbranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
