Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 463. O evighet, din längd mig fast förskräcker - 464. Ho satans boning tänker på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jämmer, då förnyas plågan först,
När de förment den hava varit störst.
6.
O, huru sträng månd’ Guds rättvisa vara,
Den näpsten ej, ack, evigt ej kan spara
För dem som här motvilligt, argt och fräckt
Den nåd försmått, som dem till bättring väckt.
7.
För gudlöshet, med uppsåt här bedriven,
I Herrens lag står själens dödsdom skriven.
Ett timligt brott ett evigt straff så får,
En syndig lust ger evigt samvetssår.
8.
Fly, mänskobarn, ack, fly dock satans snara!
Din yra fröjd kan icke evigt vara:
Nej, lik en ström den far, den hastar bort
Och sänker dig i avgrund innan kort.
9.
Så länge Gud är Gud och Gud månd’ bliva,
Skall plågan ej de dömda övergiva
I mörkrets djup. Då lyktas våndan där,
När Herren Gud ej mera evig är.
10.
Vak upp, min själ, låt syndasömnen fara;
Tag dig i tid, ack, tag dig väl till vara!
I dag, i dag sann bot och bättring gör;
Ty öppen står nu evighetens dörr.
11.
Låt världens lust, prakt, högfärd, rikdomshåvor.
Makt, ära, gunst och lyckans falska gåvor
Ej dåra dig, att evighetens natt
Med sorg och ve dig ej omgiver platt!
12.
O evighet, din längd mig fast förskräcker,
Som början har men anden aldrig räcker.
O evighet, en tid förutan tid! —
Förbarma dig, o Gud, giv nåd och frid!
J. Rist (1607—1667).
L. Johansson (Lucidor) (1638—1674) eller
P. Brask († o. 1690).
J. O. Wallin (1779—1839).
464.
Ho satans boning tänker på
Och de fördömdas pina,
Hans blod av fasa stelna må,
Hans kraft av ångst förtvina.
Där masken gnager, som ej dör,
Där elden ej skall släckas.
Ack, Herre, våra hjärtan rör,
Att de i tid må väckas.
2.
Dit trädet äntlig’ faller ner,
Där ligger det och bliver:
När man är död och dömd, ej mer
Gud någon ändring giver.
I jordens djup ej hjälper då,
Att man sitt brott begraver,
Ty var och en av Gud skall få,
Som han här handlat haver.
3.
Det blir för sent att ångra sig,
Där bättring rum ej finner.
Blott den här levat gudelig’,
Guds nåd i döden vinner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
