Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 482. Mina ögon snart sig lycka - 483. En fridens ängel ropar: Kom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ila,
Frälsad, fri och fröjdefull,
Medan i den tysta mull
Trötta kroppen njuter vila;
Han som allt i hägnad tar,
Har ock den i sitt förvar.
5.
Ack, hur sällt att hava levat!
Ack, hur skönt att kunna dö!
Tiden, lik en stormig sjö.
Bakom den som seglen revat
Brusar fjärran mer och mer,
Då jag himlastranden ser.
6.
Loven Gud, jag hamnen hunnit.
Sen på mig: en liten tid
Har jag möda haft och strid,
Och stor hugnad har jag funnit.
Gråt ej, efterblivne vän!
Gud förenar oss igen.
J. O. Wallin (1779—1839).
<b>483.<7b>
En fridens ängel ropar: Kom!
Och hjärtat skall ej vackla,
När döden sakta vänder om
Den bleka livets fackla.
Så nöjd jag far den tysta färden:
Jag är så trött, så mätt på världen.
2.
Jag fann ej det jag sökte här
Med all min svett och möda:
Jag fann, att denna mark ej bär
Den goda hoppets gröda;
Fast rikt av tårar vattnad vorden
Hon dock ej gått i ax på jorden.
3.
Nu skall den skörd sin mognad nå,
Som här blott börjat blomma;
Nu får jag hem till Herren gå
Och samlas till de fromma,
Som före mig fullbordat loppet
Och vunnit kronan efter hoppet.
4.
Hur mången from, hur mången öm
Skall sluta mig i famnen
Och säga: »Tidens stormar glöm,
Ty du har hunnit hamnen!»
Hur mången av begråtna vänner!
Hur mången, som först där jag känner!
5.
Vad boningar i Faderns hus!
Vad stjärnor i det höga!
Och över alla flödar ljus
Ur Herrens öppna öga;
Och från en klarhet till den andra
Jag med Guds heliga skall vandra.
6.
Och fröjd i tider utan slut,
I rymder utan gränser
Från Skaparns hjärta strömmar ut,
Så vitt som ljuset glänser;
Och fröjdfull skall min frälsta anda
Sin lovsång med de sällas blanda.
7.
Så nöjd jag då från jorden far
Och intet där begråter,
Ty vad för mig hon kärast har
Jag snart skall finna åter.
Farväl, o värld!
Det är Guds vilja
Att mig utur ditt fängsel skilja.
8.
Förlossning var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
