Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya psalmer - 662. Hemlandstoner mäktigt ljuda - C. Uppståndelsen, domen och det eviga livet - 663. Uppvaknen, I kristne alla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där han dem församlar alla,
Som anammat nådens ljus.
2.
Han, som mörkrets välde krossat
Och mig köpt med ångst och död,
Han, som nådigt mig förlossat
Från all synd och avgrundsnöd,
Han, vars blod för mig har runnit
Och som blivit mig så kär,
Nu, när jag till gränsen hunnit,
Mig oändlig fröjd beskär.
3.
Snart min oros tid är gången,
Snart jag hör ett fridens bud,
Snart jag lyssna får till sången.
Frälsta själars segerljud.
Anden når sin sabbatsvila;
Sakta löst från stoftets band,
Uppåt, uppåt får han ila
Till de frias fröjdeland.
4.
Snart ibland de helga släkten,
Vilka stå i ljusets famn,
Skall ock jag, i vita dräkten,
Prisa Guds och Lammets namn.
Snart förlossad, ingå får jag
I de saliggjordas hem;
Snart i dina portar står jag,
Strålande Jerusalem!
C. A. Torén (1813—1904).
C Uppståndelsen, domen och det eviga livet.
663.
Uppvaknen, I kristne alla!
Det lider till domedag.
Basunen skall eder kalla
Till doms för Guds helga lag;
Och Människans son skall komma
I ära och härlighet
Att döma onda och fromma
Den stunden, man icke vet.
2.
Upp därför, I kristne alla,
Som leven i nådens tid:
Nu låten allt stormod falla
Och akten på själens frid!
Ty den, som vill salig bliva
Och evigt få bo hos Gud,
Åt honom måste sig giva
Och lyda hans helga bud.
3.
Guds ord är oss människor givet
Av innerlig, stor miskund
Att vara vårt ljus i livet,
Vår hugnad i dödens stund.
Det böra vi väl bevara
Och sätta vår lit därtill;
Menom vi låta det fara,
Så gå vi i synden vill.
4.
Långt bättre den född ej varit,
Som sanningens ord försmått
Och hädan i synder farit,
När frälsningens dag förgått.
För sen skall hans ånger vara,
Hans hopp i förtvivlan vänt
När Kristus höres förklara:
Gå bort, jag dig aldrig känt.
5.
Jag hungrade, Herren säger,
Du räckte mig ej ditt bröd;
Jag låg på mitt plågoläger;
Du aldrig en dryck mig bjöd.
Du såg mig av sorger slagen,
Arm, husvill och naken gå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
