Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. De yttersta tingen - 2. Det kristna hoppet inför döden - Vid ett barns död - 581. Så snart for då min fröjd sin kos - 582. Säll du som menlös fann din grav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O Jesu, du som tröst beskär,
Se milt till den förkrossad är,
Att jag ej syndigt klagar.
2. Alls ingen så som du förmår
Hugsvala den som lider,
Rätt föra den som vilse går
Och styrka den som strider.
Omger mig natt ur dödens hus,
En enda stråle av ditt ljus
Kan graven själv förklara.
3. Jag vet, o Gud, att det är rätt
Vad du med mig vill göra.
Ej känner jag det bästa sätt
Att mina öden föra.
Men lär mig älska ditt behag
Och uppehåll den själ, som, svag
Och rov för ängslan, bävar.
4. Mot sorgefulla är du god
Och väl bekant med smärtan.
Du offrade ditt eget blod
Att trösta mänskors hjärtan.
Den lidande du drar till dig,
Och jag välsigna vill den stig,
Som mig till dig kan föra.
5. Jag vet, du är en bättre far
Än någon uppå jorden,
Och att den du till dig upptar,
Hans lott är lycklig vorden.
Vi skulle jag begråta då
Den oskuldsfulla, som fick gå
Till dig i rätta hemmet!
6. En dag du rör ock vid den grav,
Som bådas stoft omgiver.
Du då den telning nu bröts av
Föräldrar återgiver.
Så kärlek är: den smärta ger,
Men även genom tårar ler
Och hoppas än vid graven.
1. Säll du som menlös fann din grav
För åren,
Lik späda blomman, som föll av
Om våren.
Du i det stilla
Gick ner, du lilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
