Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. De yttersta tingen. Psalm 539-599 - 1. Livets förgänglighet och evighetens allvar - 540. Gud, lär mig dock besinna - 541. Snart döden skall det öga sluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
färre
Åt mig du mätte ut,
De likna dock, o Herre,
En flyktad dröm till slut.
2.
Se, jordens släkten falla
Som stoft till jorden ner.
Hur äro de dock alla
En skugga och ej mer!
De fika, de arbeta,
Betänka ej sitt fall;
De samla och ej veta
Ho det anamma skall.
3.
Varvid kan jag mig trygga?
På dig förtröstar jag
Och lägger glad till rygga
Min väg för varje dag.
En gäst lik mina fäder
Jag föres vid din hand
Och gränsen snart beträder
Till mina fäders land.
|
1.
Snart döden skall det öga sluta,
Som länge sorgens tårar göt,
Snart skall mitt stoft sin vila njuta
Och frid i jordens lugna sköt.
2.
Men i den stund, då dödens smärta
Mig omger med sin ryslighet,
O gör då kännbar för mitt hjärta,
Allfader, din barmhärtighet.
3.
När rösten, skälvande och bruten,
Åkallar, Skapare, ditt namn,
O sträck mot mig i dödsminuten
Din hulda, faderliga famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
