Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 73 (N:o 167, N:o 185, N:o 229 och N:o 585).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4.
Sant år det, när stormar på stormar uppgå,
Och skyarna mörkna och tjockna,
När böljorna brusa kring själen och slå,
Och elden i lampan tycks slockna,
Vill modet väl falla; dock håller jag i.
Min synd är förlåten, därför är jag fri:
Ty Jesus har dött i mitt ställe.
6
Jag slipper väl en gång i svallena rö,
Jag ser för mig himmelska stranden.
Där får jag mottaga, hvad här jag fått tro,
Med fröjd i de lefvande landen.
Får njuta för evigt försoningens nåd;
Får inse och prisa Guds heliga råd,
Att Jesus har dött i mitt ställe.
6.
Tack, helige fader, min skapare huld,
Som sonen i hjärtat förklarat.
Tack, dyraste Jesus, som borttog min skuld
Och mödan för mig icke sparat.
Tack, helige Ande, hugsvalare god,
Som lärt mig, hvad värde det är i hans blod,
Som nådigt har dött i mitt ställe.
N:o 185.
1.
Försoning, försoning, o dyrbara ord
För döende människor alla.
O, må det förkunnas kring hela vår jord
Och mäktigt för syndare skälla.
Det talar om offer, förlikning och död,
Om frälsning för evigt ur djupaste nöd,
Det talar om Jesus på korset.
2.
Försoning, försoning, hvem täljer oss väl
De skatter, det ordet oss gifvit?
Vi vore förgångna, förtappad vår själ,
Om Kristus vårt offer ej blifvit.
I honom vi äga försoning med Gud,
Hans blod har nu tystat förbannelsens ljud
Och vunnit en evig förlossning.
3.
Försoning, försoning, o, under af nåd,
Du väg till Guds älskande hjärta.
Du visar oss himmelens eviga råd
Och stillar den djupaste smärta;
Ty medlaren Jesus vår sak gjorde god
Och löste oss åter åt Gud med sitt blod
Och är vår försonare vorden.
N:o 229.
l.
Så gladligt jag vandrar till Jordanens flod
Med Jesus och syskonen kära.
Min rening jag funnit i frälsarens blod,
Och nu vill jag följa hans lära.
Det höfves, att herden är följd af sitt får,
Att lärjungen följer sin mästares spår,
Och låter sig döpa till Herren.
2.
Jag prisar dig, Jesus, min Herre och Gud,
Som fann mig i fiendelandet
Och skänkte mig kraft till att följa ditt bud.
Jag knyter det heliga bandet
Med frälsarens lilla, föraktade hop,
Som hafver en Herre, en tro och ett dop,
Och låter mig döpas till Herren.
3.
Jag glad i Jordanen med dig stiger ner,
O Jesus, att blifva begrafven.
Trots världen och köttet jag framåt blott ser,,
Som pilgrim jag fattar nu stafven.
Nu vill jag från denna så härliga dag
Städs vandra min Herre till fröjd och behag
Till hemmet på helgelsevägen.
N:o 585.
l.
De sälla, som Herren har hämtat till sig,
De hafva nu gått till Guds himmel.
De längta ej åter till törnbeströdd stig,
Till världen, dess oro och vimmel.
Hu hvila de ut i de saligas rö
Och hafva det bättre, än vi kunna tro,
I hemmet, där allt är fullkomligt.
2.
I striden här nere de härdade ut
Och voro sin frälsare trogna.
De tjänade Herren, tills dagen var slut,
Och blefvo för himmelen mogna.
När kvällen var inne, de somnade lugnt
Och, fastän vid grafven vi sörja så tungt,
De glädjas i hemmet hos Herren.
3.
Ack, unna de kära den hvila, de fått,
Den frid och den sällhet, de smaka.
Ur tidens bedröfvelse hafva de gått
Och vilja ej komma tillbaka.
För korset nu bära de kronan hos Gud,
För stridsdräkten helgonens snöhvita skrud^
Och tron har till åskådning blifvit.
4.
O, gråt ej så bittert, - vi mötas igen,
Kär Herren behagar oss kalla.
Då finner den sörjande vännen sin vän
I hemmet, där tårar ej falla.
Och evigt tillsammans vi prisa Guds lamm,
Som hjälpte oss här genom stormarna fram
Till glädjen och hvilan där hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
