Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Bèir egen syndaglöd; förbannaras ände
Blir sjelf en ande med förbannelse.
Den, som från PålVestolen vrångvist dömmer,
Han sitter der, en inbtlsk Gud, och glömmer,
Att fallen sjelf ban är^ den föl lande.
Och hvad är aflat? — fallna själars rening
ifrån hvad syndigt som de tänkt och gjort.
Men hvHken dödlig bar i himmelsk mening
Fyllt upp hvad Guds beläte vederbort?
Det är fördömligt till att tro den lära,
Att några Helgon kunna dig beskära
Af öfverflödet utaf egna verk
En skatt, som äfven gör för dig tillfylles,
Att undermåttet i din dygd uppfylles
Af öfvermÅttet uti deras verk.
Så bjuder Påfven dock: — bland menekofunder
Det finns ej något mer förförande.
Gafs någon dödlig makt till sådant under,
Sjelf oförsont, att andra sooing ge?
De helgon Påfven har canoniserat,
Dens ban, för guld, med halfgudsinafct har hedrat,
Hvad voro desse? — endast syndare.
Hur kunde de med all sin dygd förskyliä,
Att ej allenast eget pligtmått fylla,
Men ock at andra gifva helgelse? . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
