Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagligen med nästan slöa blickar upp till dem, det kallade sina herrar, och steg tyst ur vägen för deras galopperande hästar och rasslande vagnar, hvilka i hundradetal dagligen med vild fart flögo öfver gatorna; och enär det hörde till goda tonen att köra med lösa tyglar och att hafva löddriga hästar, hvem bekymrade det väl hvad folk i allmänhet kunde hafva att invända eller anmärka häremot?
Vagnen, deri utrikesministerns fru och de tvenne svenska fruntimren åkte framåt, färdades således i sedvanlig fart. Vid en sväng omkring ett hörnhus, hvarifrån den sista förstadsgatan bar direkte ut till landsvägen, kom emellertid det tunga åkdonet ett ögonblick att helt och hållet ligga på sned och hästarnes lopp hejdades.
Fotgängarne blefvo i hast väckta ur sin dåsighet. De utstötte ett skri: »Gamla fru Mineau har blifvit öfverkörd, den gamla, döfva fru Mineau!»
En sensation hade uppstått och grannarne vid gatan Surlaine betraktade hvarandra med nästan yrvakna blickar.
Elise Berntsson stod med ett hopp på gatan. Hennes vackra ögon uttryckte den djupaste ångest. Det föreföll henne som hade hon sjelf varit orsaken till olyckan. Hon önskade, att hon aldrig hade åkt i denna vagn.
De båda i rödt och hvitt klädda damerna hade följt henne; de skulle varit bleka, om de ej varit så väl sminkade. Fru Vergennes utstötte ett lätt rop och kända sig nästan färdig att svimma, då hon såg blodet, som färgade gatan, och den gamla qvinnans liflösa ansigte.
— Min Gud! Nej, jag skall då hädanefter låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
