Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Marion är ingen förräderska.
Men Marion är sjuklig och svag... här är vin, drick, ni orkar ju knappast hålla er upprätt.
— Jag önskar, att den gröna torfvan höljde mig; men jag kan icke dö... jag kan det icke, förrän jag fått ropa hämnd öfver dessa usla nidingar, som äro mera rofdjur än menniskor, som dricka vårt hjertblod lugnt och med leende läppar. Jag ser i edra ögon, att ni tror mig, och det jag säger håller ni icke för dårskap.
— Nej, nej, Marion, min själ är full af ömkan! Jag har nyss föresatt mig ett mål — det stora målet, att lika lotter måtte delas ibland menskligheten. Men hvad förslår en enda menniskas sträfvan, denna måtte vara aldrig så redlig. En myras arbete. Det är allt.
— Det finnes många myror... stacken kan snart bli stor.
Marions ögon glänste. — Kom och följ mig, herre, ni skall få höra något. Ni är grannt klädd, men ert hjerta är vårt. Jag vill förtro er något, som ingen dödlig varelse vet, att jag spårat upp.
Marion nickade, hon lopp snabbt före Fredrik Markman, som svingande sig öfver den lilla trädgårdsinhägnaden följde henne, kanske af medlidande, kanske af nyfikenhet.
De hade hunnit fram till gatan.
En stor säck mjöl hade der fallit från en bagarkärra ner emot stenläggningen och mjölet rann ut i en lång hvit fåra. Missödet hade inträffat utan att körsvennen genast blef det varse, och alla menniskor i grannskapet hade afbrutit sin overksamhet, för att skynda fram, och flitiga händer öste upp mjöl i förkläden eller pytsar; andra åter rörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
