Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Svägerskan fattar då allt hvad rasande är...
Lovisa satte sin hvassa näsa åter i riktning mot papperet.
— Kan då Beata inte förstå, att en händelse har låtit brefven komma fram på samma gång och att jag kom att bryta det sist skrifna först?
— Visst förstår jag — fru Alströms ögon hade åter ett irrande uttryck, — jag förstår, att min stackars Elise knappast blifvit läkt, innan hon råkat ut för ett nytt missöde. Det var grufligt, hvad vagnar måtte välta i Paris... De köra väl der alldeles som förryckta! Två vagnar på en gång; snart blir hon väl krossad!
Lovisa Alström, syster till skräddaremästaren Alström, den värda matronans man, Lovisa, som sagdt, kastade på sin svägerska en förkrossande blick, hvilken denna kanske riktigt nog tolkade med att hon fann henne alldeles otillräknelig, och smått förlägen öfver sig sjelf skakade hon nu sitt hufvud åt sin egen fattningsgåfva.
— Om jag läste för dig till domedag, skulle du ändå icke begripa...
— Troligtvis — sade fru Alström, — men nog i Herrans namn begriper jag, att flickan oupphörligt är i nöd och elände. Hvarför släppte jag ut henne? Jag vet så väl, huru det skall gå... När hon kommer hem, känna vi väl knappast igen henne. Jag säger ännu en gång, att det inte måtte vara det bästa att oupphörligen få vagnstak slungade mot sitt hufvud. Jag skulle åtminstone aldrig stå ut med det.
Lovisa höjde sina ögon mot himlen, derpå höjde hon en tacksamhetssuck öfver, att der i huset dock fanns en förståndig menniska, och hon sade rent ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
