Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skräddarmästarens bleka, magra ansigte hade fått ett skinande uttryck:
— Jag vet huru allting skall sluta — tillade han beslutsamt, — jag vet det, som hade sjelfva mamsell Arvidson spått mig det: jag är en förmögen och ansedd borgare, jag blir en gång i tiden utnämnd till kunglig hofskräddare. Detta är min ärelystnad!
Han blickade med ett triumferande uttryck bort till de båda qvinnorna, som med en viss häpenhet kände i sina knän en benägenhet att göra en ödmjuk nigning.
— Mitt lif, mitt blod för kungen, han har icke en trognare tjenare än jag, icke en pålitligare bundsförvandt.
Det var med entusiasm, som den lille skräddaren afgaf denna förklaring, och i öfvermåttet af sitt känslosvall slog han med sin smala hand mot sitt smala bröst. Derpå nickade han nådigt mot de båda qvinnorna, hvilka han sköt framför sig ut genom dörren. Och nu begåfvo de sig skyndsamt till kungliga slottet.
I de rymliga gallerierna var en brokig samling af folk, som underdånigt trängdes för att få skåda en skymt af den kungliga glansen, hvilken hade den mest förbländande verkan. De skådelystna fingo det nöjet att blicka upp till den »Herrans smorde», som här i nåder lät beskåda, huru han med den utsöktaste elegans förde sin knif och gaffel.
Många stadsbor och främlingar njöto af denna syn, och skräddarmästare Alström sköt med en åls ledighet genom hopen och var nu så nära denna ståt, som ceremonielet rimligtvis kunde tillåta.
Hans ögon hängde vid de kungliga personerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
