Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken trängde in i skaldens själ. När dess sista ljud förklingat, lutade grefve Creutz sig framåt, uttryckande sin förtjusning med den lifligaste applåd.
I samma ögonblick uppstod omkring dem båda det hjertligaste skratt. Komponistens hufvud satt emellan grefve Creutz’ båda händer, vilka hindrades att sammanträffa, i följd hvaraf han väldeligen kindpustade det, innan Grétry ändtligen hann befria sig från ett så besvärligt, ehuru smickrande, utbrott af musikalisk entusiasm.[1]
— Min bäste herr Grétry, jag ber er tusen gånger om ursäkt... en annan gång när ni musicerar skall jag akta mig för att ställa mig bakom er stol!
Det lilla utbrott af munterhet, som grefve Creutz’ tankspriddhet hade framkallat, tystnade plötsligen vid den godmodiga bestörtning han visade, och fru de Vergennes nalkades honom nu, i det hon började inleda ett samtal om Stockholm och sitt vistande derstädes.
— Det var ett angenämt lif, — sade hon; — stadens omgifningar äro sköna och påminna om Konstantinopel, min födelsestad... hon gjorde en liten dröjande paus och tillade lifligt:
— Aldrig glömmer jag de muntra och lysande festerna på Drottningholm och er älskvärde konung, hvilkens intelligenta anletsdrag jag så lifligt påminner mig.
— Hans byst, modellerad af Sergel, har jag i dessa dagar fått mig tillsänd.
— Den skulle vara roligt att få se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
