Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vill säga er hvad som bör stå främst i en ung mans hjerta: kärleken till någon älskvärd dame.
Den kommer först i andra rummet.
— Nej i andra rummet kommer artigheten mot det täcka könet.
— Mot den hoppas jag icke ha förbrutit mig.
— Huru? Har ni icke förbrutit er? Ni vill ju nästan förneka oss? Ja, den, som icke sätter oss främst, den erkänner oss icke! Allt eller intet!
Den vackra fröken hade talat glädtigt, hon hade talat sig helt varm. Hon viftade med solfjädern på ett lifligt, häftigt sätt och hon hade nästan glömt, att han icke var hennes gelike.
— Allt eller intet! — upprepade hon.
— Då får det bli intet.
— Ni är en barbar med ridderliga later. Ni är... — hon tystnade plötsligen. Fredrik Markman hade ett sätt, som kom hennes blod i rörelse; hon kände sig förtretad, utan att hon egentligen kunde säga hvarför; hon kände sig nervös, sträckte ut handen efter en parfymflaska, aftog dess silfverkork samt öfvergöt sina fingrar med ett starkt liljedoft, hvarunder hennes förtrytelse öfvergick i ett småleende.
— Ni är olik flertalet bland unga män.
Hon sade dessa ord, kanske af önskan att urskulda inför sig sjelf, att hon känt ett visst intresse af att samtala med en person, som stod så långt under hennes stånd och, önskande att göra ett slut
på denna konversation, tillade hon:
— Kom hit, Elise, ni får nu säga herr Markman, att ni utan hans hjelp, trots madame Chermonts artighet, skulle varit död af förskräckelse. För min del glömmer jag aldrig hela råheten i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
