Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der gatuscenen och den sinnessvaga varelsen, som öfveröste oss med sitt hån.
— Marion, stackars Marion!
Fröken Dücker höjde lätt sina axlar.
— Jag ryser, då jag tänker på denna qvinna — sade hon — och allt det slödder, som samlade sig omkring oss. Ännu en gång, vid detta tillfälle visade ni oss en verkligt stor tjenst.
Fröken Dücker gjorde en graciös och stolt rörelse med sitt hufvud, gick in i närgränsande rum och lemnade Elise Berntsson ensam tillsammans med den unge mannen, hvilkens flyktiga bekantskap hon för kort tid sedan hade gjort och hvilken nu skulle resa. Troligtvis skulle hon aldrig mer få återse honom.
Så länge fröken Dücker varit närvarande, iakttog den unga sällskapsdamen en stående, ödmjuk ställning, utan att med ett ord blanda sig i samtalet. Nu nalkades hon Fredrik Markman, räckte honom för en sekund sin hand och med ett halft småleende sade hon:
— För min del fortfar jag att hysa sympatier för allt svenskt. Jag skulle önska att när som helst få lemna Paris... jag önskar, att jag vore i ert ställe. Åh nej, jag vantrifves icke... tro ej det! För öfrigt hör jag icke till dem, som hafva några öfverdrifna fordringar på lifvet. Jag tar dagen som den kommer och plågas icke af otillfredsställda önskningar.
— Ni motsäger er i ett enda andedrag. Först vill ni vara i mitt ställe och lemna Paris, sedan försäkrar ni, att ni icke hyser några önskningar.
Elise skrattade:
— Det är ju något befogadt, att man längtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
