Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfyllt sin pligt, samt att den kära Beata, just framför alla andra, hade dragit nytta af henne.
— Ja, det är nog så, sade fru Alström godmodigt.
— Jag är glad, att du erkänner, sannerligen är jag icke! Nå, herr Markman kan också vara öfvertygad om, att det finnes få borgarehus, der allting är så fint och pyntadt som här. Hvar enda morgon far jag öfver golfvet med en våt trasa, jag gnider möblerna, tills det värker i armarna på mig... det skulle vara roligt att se den i ansigtet, som kan uppspåra ett damkorn... jag skurar, jag håller mig icke för god till något arbete. Ja, jag berömmer mig visst icke... jag önskar bara, att jag inte sålt min förgyllda länstol!
Jungfru Lovisa såg i taket med en blick, som ansåge hon, att hela hennes välfärd farit bort med denna stol: — Min mor satt och dog i den och den var klädd med blommigt gros de Tours.
Om Lovisa hade någon känslosvaghet, rörde den sig ovedersägligen kring minnet af denna möbel, och som fru Alström måhända icke saknade sin lilla menniskokännedom, så anade hon nu, att hennes svägerska var särdeles vekt stämd, hvarför hon bad henne med första skrifva till Elise, som säkert vore orolig innan hon fick nyheter från dem.
— När hon med herr Markman icke sände mig så mycket som en helsning en gång, så vill jag för min del inte besvära henne med några nyheter.
Lovisa förklarade detta med sin spetsiga näsa i vädret och med hela medvetandet om sin oumbärlighet.
— Kära Lovisa, började fru Alström...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
