Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det låg ett visst trots i hennes röst och hon fortfor lifligt:
— Om den icke talar om er, talar den om någon annan. Det är nu en gång på detta sätt... åh, ni känner det nog! Hvem är väl befriad? Klandret går i evig kretsgång, har varit sedan urminnes tider och skall bestå så länge menniskotunga talar på jorden. Dock, så länge jag sjelf känner mig oförtjent deraf, så länge sätter jag mig också öfver allt!
Marie Antoinettes ögon lågade, hennes läppar darrade och öfver hennes fina ansigte flögo purpurflammor. Görande ett plötsligt våld på sin häftiga och passionerade sinnesrörelse, lutade hon sig framåt. Med lugn röst fortfor hon:
— Er, herr Fersen, som sätter ett så stort värde på detta bedömande, gratulerar jag att vara skapad till en typ för konvenansens alla fordringar!
Hon blickade åter leende och halft gäckande på honom; och, fattande i yttersta kanten af hennes solfjäders skira, veckade spetsar, sade han:
— Jag smickrar mig åtminstone med att vara nog ridderlig, för att med den vördnad jag bör blicka upp till min herrskarinna.
Marie Antoinette böjde med en behaglig rörelse sitt hufvud och med ljufhet i sin röst och skalkaktighet i kindernas gropar, genmälde hon:
— Och med denna tillbörliga vördnad håller ni er på afstånd och låter mig ensam söka er.
— Motsatsen vore djerfhet...
— Ni har kanske rätt — sade hon, med en drottnings värdighet vändande sig ifrån honom; — Kanske är det just denna bristande djerfhet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
