Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kungen; man trodde, att ett nytt lif skulle börja med den nya regeringen; men nu finnes mången, som önskade tillbaka den gamla. Hvad mina gelikar beträffar, så äro många fega stackare, som bära sina bojor; andra skaka dem i smyg; men det skall bli ett rasslande ljud, ty det finnes också bland dem kraftfulla andar, och på en vink af dem skola kedjorna falla till jorden och då få vi se, hvem som kommer att regera!
Marion hade rest sig upp. Hennes skälfvande gestalt blef ett ögonblick rak och spänstig, det låg en vild höghet öfver henne och hon aflägsnade sig med snabba steg.
— Marion, Marion, vill ni lemna mig så här, ropade Elise; — utan ett ord till afsked!
Qvinnan vände sig om. Elden i hennes ögon slocknade, och stapplande vände hon sig till den unga flickan. — Det sista minne, jag får från er, är sorgligt, fortfor Elise. — Ni har ofta talat hårda ord; men aldrig förut så som i dag.
— Mitt hjerta är en lidandets kalk och rinner stundom öfver sina bräddar och mina läppar tala hvad de icke borde... djupt i min själ borde jag gömma det förgångnas sorg, det närvarandes hopp om ett kommande straff. Det är mera än oklokt af mig att tala, men ni vet ju, att här är det ibland icke så som det borde. Hon förde den magra handen öfver sin af kallsvett fuktade panna.
— Jag har ju icke talat högt, tillade hon och såg sig skyggt omkring, och ingen har varit här i närheten?
— Nog har ni talat högt, sade Elise småleende; men ingen har lyssnat på edra riksvigtiga hemligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
