- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
169

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

längtan, som runno ned för hennes röda, runda kinder och hon sade Elise skrattande, att om hon rent af skrämt lifvet ur henne, då hon så der osedd trädde bakom henne, hade det alls ingenting gjort! Och härunder neg Lovisa för den unga flickan, som hade denna varit en vildt främmande menniska samt frågade sirligt, om hon måhända vore igenkänd? Hvarpå känslan tog ut sin rätt äfven hos henne, så att hon med tre hårda, klolika fingrar tryckte Elises mjuka, varma hand, och då flickan slöt henne i sin famn, sjönk hon dit, stilla och orörlig, som om hon varit ett strykbräde.

Men hastigt fick hon åter lif. Hon reste sig upp och gjorde en nick mot sin svägerska, i det hon pekade mot hennes venstra tinning. Denna rörelse kom fru Alström att lyfta båda händerna till sitt hufvud. Hennes bindmössa hade alltid den egenheten att gerna vilja halka ner, än på den ena, än på den andra sidan, utan att någonsin vilja hålla sig på sin tillbörliga plats. Rättande detta förhållande och blossande af sinnesrörelse, med tårar på kinderna och leende läppar, vände sig matronan till Elise, som hon påstod ha vuxit betydligt.

— Du ser då alltid i syne — sade Lovisa, — flickan är sig alldeles lik, som då hon for, och detta är mycket att tacka Gud för!

— Ja visst, ja, att släppa ut henne så der! Hon hade ju kunnat komma bland röfvare och banditer, och sådant måtte minsann inte vara så godt.

— Det måtte det verkligen inte — sade Elise skrattande, — men jag har icke haft någon ledsamhet, eller...

— Åh, när jag tänker på ledsamhet, det der vagnstaket, du må tro...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free