Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Höll på att göra dig rent kollrig, det vet jag bäst — sade jungfru Lovisa, som lade en ren duk på bordet och började sätta fram alla sorters mat. — Hade inte den der herr Markman kommit, så hade det väl riktigt rusat åstad med dig!
— En hygglig ung herre är han, och håller sig inte för god att en och annan gång titta hit. Far syr hans kläder och han ber aldrig att få ta något på kredit.
— Det vet jag visst, det är väl inte för mycket att folk betala hvad de slita!
En lätt rodnad hade stigit upp på Elises kinder och hon såg leende på Lovisa och frågade, om hon trodde, att hon vore halft ihjälhungrad?
— Det är kanske icke nog fint, — sade Lovisa och försäkrade, att fastän hon inte varit i Paris, så hade hon ändå varit ute i verlden och sett ett och annat. Hennes eget barndomshem var icke heller att försmå, hennes egen mor hade haft fjorton stickade täcken på sin säng...
— Jag skulle aldrig stått ut med fjorton, då hade jag dött!
Lovisa sände sin svägerska ett ögonkast, som kanske kunde betyda, att stor skada i så fall icke hade skett, och upplyste, att hvem som helst, den kära Beata naturligtvis undantagen, nogsamt skulle förstått, att dessa täcken legat som en prydnad utanpå hennes salig mors uppbäddade säng... Ah, ja, ja! När jag tänker på allt hvad som skett i detta lifvet, ångrar jag ingenting mera, än att jag sålde min förgylda länstol!
Och jungfru Lovisa förde lillfingret till ögonvrån och hemtade derifrån en tår, som hon kastade långt ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
