Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klingar då som en vansinnig, Christoffer! Nu förlorade du fem daler!
— Det ger jag tusan! Hela dussinet må gå. I botten, i botten!
— Nej, en kan bli sjuk för mindre!
— Kära Lovisa, han är ju så glad! — inföll matronan medlande; men jungfru Alström försäkrade, att om svägerskan ansåg sig ha råd att allting krossades der i huset, så skulle hon när som helst lemna det, för hon hade för sin del icke håg att gå omkring och se på tomma väggar, och att en person, som bara hade sin nål, icke hade några grufvor att ösa utaf.
— Drick, gamla flicka, det skall göra dig godt — sade mäster Alström. — Du slipper inte undan. Lefve Hogland!
Och jungfru Alström smuttade på sitt vin och kom i en sinnesstämning, så att hon anförtrodde Herr Markman, att hon i sin ungdom varit en firad skönhet, hvarpå hon kastade några glittrande tårar omkring sig och sade, att hon skulle varit mycket lycklig, om hon blott behållit qvar sin förgylda stol.
Det var ett lif och ett jubel i den lilla kammaren! Skräddarmästaren svor på, att han var den sällaste menniska under solen och att det väl icke skulle dröja länge, innan han stod vid sitt mål, och Fredrik Markman hade icke något att invända samt kom ett par gånger till att trycka Elise Berntssons hand. Det var ett prat och ett skratt och fru Alström förundrade sig öfver, att hon fick tala så mycket hon ville, och hon gjorde detta till sin innerliga förnöjelse, utan att kanske någon synnerligen hörde på henne; och så begrät hon de döda och skrattade med de lefvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
