Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tretioförsta kapitlet
- Tretioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga skönhetens pris. Det förefaller mig, som om hundratals år vore förgångna sedan denna tid.
Drottningen räckte handen afskedande till Fersen. — Ja, sade hon med ett mildt småleende: — salarna äro öde, endast få vänner finna vägen hit. Få men trogna vänner och ännu ha vi solsken och blomsterdoft.
*
TRETIOANDRA KAPITLET.
Aldrig hade aftonrodnaden haft en herrligare glans; den kastade till och med ett skimmer öfver den trånga gatan Sur-laine, der Marion satt under kastanieträdet med ett bekymmerslöst uttryck i sitt ansigte, och de jemlikhetsidéer, som måhända sysselsatte hennes tankar, gåfvo henne ett utseende af att hon ansåg sig lika så god som hvilken annan som helst.
— Jag har sett ert ansigte förr, men när och hvar, sade hon och höjde sin skälfvande hand till ögonen, betraktande Fredrik Markman med en skarp och uthållande blick. — Aldrig har jag varit utom barrièren i Paris... ni skrattar! Klart således, att det måste varit här. Man ser nu för tiden så många olika menniskor och man blir likasom... men jag minnes! Ja, ni är främlingen med det vänliga ansigtet och de vänliga gåfvorna! Ni har blifvit smärtare, mörkare... att jag ännu en gång skulle träffa er!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0244.html
