Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en död, hvaråt en onaturlig hustru tycktes hågad att visa en sorts satanisk fröjd.
— Jag har aldrig förr hört henne begagna så förfärliga ord, sade den stackars fru Alström
uppgifven och gråtande.
— Kära, käraste moster, sade Elise Berntsson och kysste smekande den stackars qvinnans brännande händer.
— Åh, min snälla flicka, jag förstår och ursäktar henne... det är sorgen, det är oron, som gör henne så der utom sig!
Men der jungfru Lovisa emellertid vandrade framåt, beredd att fullborda det offer, hvartill hennes ömma känslor manade henne, syntes hon dock icke sorgsen; det låg snarare en viss tillfredsställelse i hennes drag och hon sade till sig sjelf:
— Se så, nu skall jag ändtligen få se huru hon bor och huru hon har det... jag är riktigt nöjd öfver detta tillfälle.
Det var med dessa känslor Lovisa inträdde i mamsell Hagmans bostad, och då hon nu infördes i ett rum med sidenklädda möbler, speglar, förgyllningar och doftande blommor och genom dörrarnas draperier tog en öfverblick af de angränsande rummen, så bedyrade hon i sitt tysta sinne, att man kunde bli dödssjuk för mindre. Ja, hvad tänker prins Fredrik på? tillade hon. Den nedriga varelsen, hon har förgjort honom med några konster!
Men nu hördes fraset af siden och Lovisas blickar hvilade hätska och bittra på ett ansigte, som välvilligt och småleende böjde sig ner emot henne.
— Jag vet icke, om jag är igenkänd?
— Jo visst, jo! sade Sofia Hagman, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
