Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han blandar sig i det som sker!... Hvad mig beträffar så naturligtvis aldrig! Men för denna gång vill jag taga mod till mig och tala om mäster Alström så mycket godt jag kan... lita på det! Jag gör det för hans hustrus skull, säg henne det!
Huru den gamla jungfrun egentligen kom ut visste hon icke, hon visste blott, att hon uppfylld af harm begaf sig emot hemmet.
— Åh, att man skall behöfva tala med sådant folk, sade hon och skakade sin aftagna helgdagsdrägt, så att det hven omkring den. — Men gör den der menniskan något, så sker det för min skull och ingen annans, så mycket vill jag säga dig, Beata!
— Och Sofia var vänlig och snäll! sade fru Alström. — Ack, en så vacker och god flicka hon var, jag glömmer henne aldrig!
— Det är klart, att du tycker om sådana der! Det hedrar dig just! Usch, hvad detta lif är fullt af elände! Hon var som en drottning! Siden, sammet och grannlåter! Ärbara qvinnor få försaka allt!... Och jag, som sålde min förgylda stol! Jag kan inte begripa prins Fredrik, jag förlåter honom aldrig!
Och Lovisa kastade sig handlöst ner på en stol och bedyrade, att hon var den olyckligaste menniska under solen, och fru Alström instämde suckande, att det just icke var stor glädje att lefva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
