Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag, skall jag veta att belöna er, och om jag dör... kungen gjorde en liten paus, — om jag dör, fortfor han med fasthet, — är er ställning så betryggad, att ni har er fullkomliga utkomst. Var trofast mot min son och gagna honom, om ni kan! Dessa er konungs ord, de sista han måhända talar med er, skall ni icke förgäta.
Fredrik Markman böjde sig djupt ner öfver den hand konungen räckte honom, denne konung, som skulle föra med i sin graf den hemlighet, som hvilade öfver hans börd. Måhända anade Gustaf hans tankar, ty han tillade: — Det är er pligt att icke göra några frågor, ni uppfyller den likasom jag hållit det löfte jag en gång gaf. Det är mig en tillfredsställelse att veta detta och att ni alltid med tillgifvenhet skall tänka på mig.
— Sire, hela mitt hjerta tillhör er!
Konungens blickar hvilade med ett mildt skimmer på den unge mannen, som upprörd ännu höll hans hand sluten i sin.
Då Fredrik Markman kom ut i korridoren, kände han sig nedtyngd af sinnesrörelse. Medvetandet, att han för sista gången skådat sin beskyddare, fördunklade hans ögon och fyllde hans hjerta af sorg. Denne ridderlige konung, som vida omkring sträckte en hjelpande hand, denna eldiga själ, så brinnande för det ädla, stora och lysande, denna ande, så rik på fantasi och känsla, denne snillrike man, så sprittande af lif, var utan räddning hemfallen åt förgängelsen.
Den smärta, som vid tanken härpå fyllde Fredrik Markmans själ, kom honom att längta efter Elise Berntsson. Han hade vid hemkomsten från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
