- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
290

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiosjette kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Frankrike först gjort sin pligt och uppvaktat konungen; nu kunde han följa sitt hjertas röst.

Snart satt den unga flickan rodnande vid hans sida. Huru mycket hade icke händt, sedan de sista gången talades vid? Elise Berntssons längtan att få resa långt ut i den vida verlden hade icke uppfyllts; men han hade varit borta och upplefvat mycket. Hade han tänkt någon gång på det stilla hemmet och på henne?

Ständigt! Han gaf sig ingen möda att dölja detta och hon lyssnade småleende och trodde honom.

Att tro den man älskar. I denna tro, denna tillit ligger kärlekens högsta lycka. Elise tyckte, att ingen på jorden väl kunde upplefva en sällare stund än just detta återseende, der han öppet talade med henne om sin kärlek.

— Men jag har sutit i kurran, sedan ni sist var här, sade mäster Alström, som gick fram och tillbaka öfver kammargolfvet och nästan tycktes sätta en viss ära i sitt missöde. Ser ni, mina politiska åsigter... alltid kunna de naturligtvis inte öfverensstämma... nå ja, foi de gentilhomme, som kungen... För tusan, jag har svurit på att aldrig låta hans namn komma öfver mina läppar! I alla fall, huru det må vara, så förlåter jag honom, der han ligger.

Mäster Alström sade detta med ett uttryck af storsinthet, som uppskattades af hans syster, ty hon nickade smått mot honom.

— Det är Lovisa, näst Gud, som jag har att tacka för att jag ännu inte sitter der jag satt, fullföljde den lille skräddaren och blickade mot taket, i alla fall är det säkert, att kungarnes tid är snart förbi. Här kommer en annan sakernas ordning och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free