Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om förhållandet mellan psykiatri och hjärnanatomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
ordnade material kunna upptäcka de lagbundet förlöpande,
kliniskt enhetliga sjukdomsformerna.
Å anclra sidan föreligger för hjärnanatomicn ett måhända
ännu mera aflägset forskningsmål, oberoende af psykiatrien, tv,
parallelt med den psykologiska och psykiatriska växlingen och
utomordentliga rikedomen på detaljer, erbjuder hjärnbarkens
anatomi en lika stor rikedom och mångfald af hittills out-
forskade enskildheter, hvilka genom sin oändliga finhet och
•delvis oåtkomlighet, i brist på tekniska hjälpmedel, erbjuda de
allra största svårigheter för forskningen.
Förhållandet mellan hjärnanatomi och psykiatri torde så-
lunda långt in i framtiden blifva af ringa utbyte för psykiatrien.
Ett vinstbringande samarbete kan först då förväntas, när vi
nått därhän, att vi å ena sidan röra oss med fixa kliniska
begrepp och konstanta förhållanden, å andra sidan så väl känna
hjärnbarkens anatomi, att vi förstå uppskatta de patologiska
bilderna. Det kan till sist icke nog uttryckligt framhållas, att
det är hjärnbarkens mikroskopiska anatomi, detta och intet annat,
som har någon betydelse för psykiatrien.
Nervbanor och trådförlopp i all ära, men de befordra på
intet sätt det psykiatriska vetandet. Med rätta har Nissl fram-
hållit, att psykiatrien hittills utvecklat sig alldeles oberoende
af hjärnanatomicn; denna forskningsgren bar icke en hårsmån
främjat psykiatriens tillväxt — snarare motsatsen. En del af
de mest framstående hjärnanatomerna hafva varit psvkiatrici,
och psykiatrien kan för sin del beklaga, att de icke helt egnade
sig åt sistnämnda vetenskap, ty hvad de verkat som lijärnana-
tomer var förlorad tid för psykiatrien (Nissl). På sin tid var
G-udden en tolk för samma mening som i våra dagar Flechsig.
Den bildar ju ock ett slags öfvergång till lijärnsjukdomarne i trängre
mening). Det är lätt att öfvertyga sig om, att paralytikerns lijärna är i
många afseenden sjukligt förändrad. Makroskopiskt och mikroskopiskt
är mängden af patologiskt-anatomiska symptom lika påfallande. Jlen i
och för sig är intet af dessa symptom karakteristiskt för dementia para-
lytica. Blott kvantiteten är karakteristisk. Kunna de patologiska-anato-
miska kriterier vi hafva på, att en person atlidit i paralysie gériérale,
alltså anses motsvara annat än på sin höjd rent praktiska ändamål?
Träffa vi här den sökta ömsesidigheten mellan klinisk iakttagelse och
postmortala fenomen; fyller vårt vetande här de kraf, som eljest ställas
på den patologiska anatomien? Vi kunna besvara dessa frågor med nej,
ty den ömsesidighet vi eftersträfva är en kvalitativ ömsesidighet. Vi
kunna ej återföra de olika formerna af sjukdomen till vissa former af
degenerafion, vi känna ej något karakteristiskt för den enkla formen till
skillnad från den klassiska formen eller någon lokalisation, som är typisk
för den hypokondriska och depressiva formen till skillnad från den ma-
niska. Vi veta ej, livar vi skola söka det karakteristiska, vi sakna här
alla förutsättningar, alla hållpunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
