Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Hvad trötthet är och hur den kan mätas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först efter en viss tids hvila kan uträtta samma arbete
som i början.
Fysiologen studerar sedan länge med förkärlek de
särskilda organens värksamhet på s. k. öfverlefvande organ.
Man vet att t. ex. en från kroppen skild muskel en tid
bortåt fortfar att vid retning med elektriska slag
sammandraga sig. Sörjer man för, att ett sålunda från
kroppen skilt organ förses med blod, som ledes genom
dess blodkärl, så kan det länge och väl hållas vid lif;
så t. ex. fortfar ett uttaget grodhjärta, som spisas med
blod, vid lämpliga anordningar att slå under flera veckor;
ja, äfven varmblodiga djurs hjärtan, muskler och många
andra organ kan man på liknande sätt vid passande
temperatur hålla vid lif under lång tid och göra till föremål
för de mäst ingående undersökningar.
De första noggranna undersökningarna öfver
tröttheten gjordes af fysiologen Kronecker på en sålunda från
ett nyss dödat djur uttagen grodmuskel. Om man fäster
muskeln med ena ändan i en klämma och i den andra
hänger en passande vikt, så lyfter muskeln vikten för
hvarje gång den retas med ett elektriskt slag. Den
uträttar därvid ett visst mekaniskt arbete, som lätt kan
beräknas, om man känner vikten och bestämmer lyfthöjden:
man behöfver blott multiplicera dessa med hvarandra.
Om muskeln t. ex. lyfter 100 gram 1 cm. högt, så var
det uträttade arbetet 1 gram-meter.[1] Om man nu
samtidigt låter muskeln lyfta en lätt häfstång, som är rörlig
omkring en axel i sin ena ända, så höjes för hvarje
gång muskeln sammandrar sig och lyfter vikten äfven den
fria ändan af häfstången. Denna åter är försedd med en
fin spets, hvilken skrifver på en sotad, lodrätt stående
cylinder, som af ett urverk vrides mycket långsamt omkring
sin axel. Retas nu muskeln under en längre tid med ett
elektriskt slag, t. ex. hvarannan sekund, så erhålles på
den sotade cylindern en hel rad lodräta streck stående
bredvid hvarandra och som äro längre, ju högre vikten
lyftes. Det visar sig, att strecken småningom bli allt
kortare, tills de slutligen upphöra; muskeln är då uttröttad
och förmår ej längre lyfta vikten. Sammanbindas
topparna af alla strecken, erhåller man en kurva af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
