Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På tro och loven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästa dag växlade Lawrence Pentfield ett sista
handslag med sin bortdragande kompanjon, och han följde
honom med ögonen, där han sprang med sina hundar
och försvann uppåt den tillfrusna Yukon, på väg till
saltvattnet och yttervärlden. Så gick han tillbaka till
sin Bonanzagruva, där det föreföll att vara oändligt
mera tråkigt än förut, och beredde sig på att gå den
långa vintern till mötes. Han hade sitt arbete att sköta,
skulle övervaka männen och ge besked om var det
skulle grävas efter den nyckfulla guldådern, men han
gick icke med liv och sjal upp i sitt arbete. Och han
gick icke heller med liv och själ upp i något annat
arbete, förrän träväggarna i ett nytt blockhus började
att resa sig på backen bakom gruvan. Det var ett stort
och präktigt hus, ombonat och med tre stora rum.
Varje trädstam var fälld och kanthuggen för hand —
ett dyrbart infall, ty arbetarna skulle betalas med
femton dollars om dagen; men ingenting kunde vara
för dyrbart, när det gällde det hem, där Mabel Holmes
skulle bo.
Och han arbetade vidare på sitt hus, under det han
hela tiden sjöng: "O giv att mitt hjärta, min flicka,
må finna lä hos dig." Han hade satt upp en
väggal-manack ovanför bordet, och det första han gjorde varje
morgon, var att riva bort den innevarande dagen och
räkna dagarna till våren, då hans kompanjon kunde
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
