Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lit-lits giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stötte han det hesa korpskriet, som kom nattluften att
vibrera med sin djupa strupklang.
Föreståndaren vaknade, inte med ett plötsligt ryck
som den civiliserade människan, utan med vildens
hastiga, fullt medvetna övergång från sömn till vakenhet.
Natten var så ljus, att han kunde skymta ett mörkt
föremål mitt i gräset och han riktade sin bössa mot
det. Ett nytt kraxande skulle just börja, och han
tryckte av. Syrsorna upphörde med sitt entoniga pipande,
de vilda fåglarna slutade att kivas, och det till hälften
påbörjade korpskriet dog bort i en flämtning och
tystnade alldeles.
John Fox sprang bort till stället och sträckte ut
handen efter sitt jaktbyte, nien i stället fick han tag
på en massa strävt, långt hår, och han böjde
Snet-tishanes huvud tillbaka och uppåt i stjärnljuset. Han
visste mycket väl hur en hagelbössa sprider sin
laddning på femtio yards avstånd, och han visste att
Snettishane var svårt pepprad över axlarna och nedåt
ryggen. Och Snettishane visste, att han visste det, men
ingen av dem sade något.
— Vad gör du här? frågade föreståndaren. Det är
annars den tid då gammalt folk bör ligga i sin säng.
Men Snettishane var lika värdig, fastän
hagelskot-ten brände under hans hud.
— Gammalt folk vila dåligt, sade han högtidligt.
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
