Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
DEN 26 AUGUSTI.
Mark. 10: 18. Ingen är god utom en enda
nämligen Gud.
Dessa ord äro övermåttan trösteliga och sköna. Ty
i allmänhet hava vi icke sådana tankar om Gud. Nog
kunna vi förstå, att Kristus är god, men att Gud är god,
verkligen god, det går över alla våra begrepp. Därför fly
vi ock av naturen för Gud och söka skydd emot honom.
Och så alldeles inrotad i vår natur ligger denna
föreställning, att ock otaliga kristna lärare sagt och lärt, att
sådant är rätt och kristligt, samt därför undervisat syndare,
huru de må gömma sig bakom Kristus. Ännu i denna dag
finnas ock många lärare, som icke veta något högre och
bättre att-lära folket än detta. Tusende och åter tusende
kristna veta ock om friden med Gud intet annat, än att
hon består däri, att de i Kristus, eller rättare bakom
Kristus, Jeanna sig trygga mot Gud. Han är i deras ögon den
borg, där Guds pilar icke nå dem. Det högsta de veta
om Guds godhet är det, att han uttömt sin vrede på
Kristus i stället för på oss. Korteligen: för den naturliga
människan är det alldeles orimligt, att Gud skulle vara
verkligen god.
Men låt du sådant fara! Ty här hör du i stället, att
Kristus hänför all godhet till Gud. När du ser något gott
hos Kristus, så vet då genast, att han har det av Fadern,
och att Fadern är det i allra högsta mening. Herren är
aJllom god, säger David. Och Kristus säger, att Gud är
god mot de otacksamma och onda. Ja, när han vill lära
sina lärjungar att bliva lika Gud, så lärer han dem att
älska sina ovänner, välsigna dem, som förbanna dem, göra
gott emot dem, som göra dem skada och förfölja dem. När
Jesusi på korset bad: Fader, förlåt dem det! då var hans
bön ett uttryck icke blott av hans eget sinne utan ock av
Guds. Och när Stefanus bad: Herre, tillräkna dem icke
denna synden! då var det ett uttryck av Guds och Kristi
sinne, varav han genom tron blivit delaktig. Ty var det
ett uttryck av Kristi sinne, så var det ett uttryck av Guds
sinne, ty Fadern och Sonen äro ett. Allt vad Sonen är
och har, det är och har han av Fadern, och detta därför
att Fadern är just sådan. Och Fadern vill bliva känd av
oss, sådan han är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
