Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
DEN 19 DECEMBER.
Ps. ¾7: 8. Mitt hjärta håller dig ditt ord före: I sicolen
söka mitt ansikte; därför söker jag ock, Herre, ditt ansikte.
Men behöver då Gud påminnas om sina löften och
gärningar? Kommer han icke ihåg dem utan någon
påminnelse? Svar: Gud kommer väl alltid ihåg, vad han har talat
och gjort, men för vårt hjärta ser det ofta så ut, som hade
han förgätit det alltsammans. Därför är det väl litet
oegentligt, när vi, i stället för att bedja Gud om nåd att själva
ihågkomma hans löften och gärningar, tvärtom påminna
honom därom, alldeles såsom vore det han och icke vi, som
vore i fara att glömma dem. Men så nedlåter sig Gud för
vår svaghets skull, att han ock har behag därtill, att vi få
bedja. Ty han ser ändå, att hjärtat uti sådan bön stödjer
sig på hans ord och verk, eller far åtminstone efter att kunna
stödja sig därvid. Och det belhagar honom väl. Ja, just för
att öva oss uti sådan tillit, är det han stundom drager sig
undan och låtsar, som ville han oss intet. Därför är det ho^
nom en glädje, när vi av sådan hans underlighet icke låta
oss förfäras utan likasom taga honom till fånga uti hans egna
gärningar och ord — o, huru gärna låter han sig då icke
övervinnas? På det sättet kämpade Mose med honom, när
Herren ställde sig så, som ville han fördärva folket. Mose
trädde emellan och förehöll honom, huru egyptierna då
skulle smäda hans namn, så ock, huru det löfte skulle bliva
till intet, som han hade givit Abraham, Isak och Jakob, samt
den ed, som han hade svurit dem (2- Mos. 32). Men när
Mose sådant talade, så gav Gud vika. Då ångrade honom
det onda, som han hotade göra sitt folk, säger Skriften.
Mose övervann honom — o underliga lek av den trofaste
Herren. — Se därför med all flit till, huru du måtte taga
detta till lärdom, så att även du i nöd, när det ser så ut, som
hade Herren i sinnet att lämna dig, att du då samlar hans
löften, förelägger honom dem och säger: Käre Herre Gud,
jag kan dock icke släppa utan förbliver i denna borgen,
ditt löfte och ditt frälsningsverk. Förrän de ropa, vill jag
svara, säger han, och medan de ännu tala, vill jag bönhör a.
Det är vissa och klara Guds ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
