Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken helt lugnt antog fädernas åsikter och meningar, blott
därför att de voro historiskt gifna. Likaledes kan man
om hela den för-sofistiska filosofien säga, att hon var för
det praktiska föga intresserad och fostrade åsikter, hvilka
med allt praktiskt intresse stodo i strid. Den senare
riktningen, för så vidt den innebär opposition mot en för
lifret ofruktbar teori och fordrar subjektets frigörelse från
auktoritetens och traditionens band, på det att subjektet må
kunna skaffa sig sin lycka på egen hand, finner utan tvifvelen
motsvarighet i sofistikens uti alla lifvets verksamhetsgrenar
inträngande godtycklighet. Det rätta förhållandet mellan
en allmängiltig kunskap, som med rätta fordrar allas
erkännande, och en individuell frigörelse, som med rätta ej
tillåter något det minsta tvång på det högsta af alla
områden, var naturligen icke funnet före Platons tid och blef
icke heller fullständigt funnet genom honom. Men en aning
därom ägde han, och denna aning fick sitt uttryck i den
redan nämnda innerliga sammansmältningen af teori och
praxis, i sammanfallandet af gränserna för det godas rike
och sanningens. Så blef hans åsikt om filosofien
någonting likartadt med nya testamentets åsikt om den tro,
det förkunnar och påbjuder, tron på Kristus och hans
evangelium. Den platonska filosofien och den
nytestament-liga tron bestå bägge i tillägnandet af en sanning, men
en sanning, som frälsar, därigenom att hon tager
människan i besittning och efter sin urbild omskapar hennes
lif. Det nya förbundets ande kunde infria sitt löfte om
en sanning, som verkligen frälsar, och kunde göra detta,
emedan den sanning, hvarpå han ideligen hänvisar, icke
är det abstrakta vetandets, icke den visserligen klara, rena,
sköna och öfver all förgängelse upphöjda men dock kalla
och liflösa idéens sanning utan den lefvande, gudomliga
personens. Så mycket kunde hon icke uträtta, den filosofi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
