Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
munnen åt de m&nga komiska vändningar, som denna
världen onekligen ibland tillåter sig, på samma gång som
hon vill förbehålla sig rättigheten att visa sig känslig för
det, som verkligen är att gråta öfver. Ja, hon vill äfven
någon gång fantisera något litet, såsom man gör, när man
är bara människa och icke öfverklok. Hon vill också
ställa sig så, att hon kan närma sig människorna och med
sin undervisning gå dem riktigt på lifvet, för hvilket
ändamål hon måste ställa sig med dem i växelverkan, lämpa
sig efter deras ståndpunkter, utforska deras meningar och
deras meningars dolda grunder, upptaga deras inkast och
besvara dem och aldrig gå ett steg vidare, innan hon gjort
sig försäkrad om de närvarandes bifall till hvarje punkt
af det föregående; eller, om hon i en skriftlig framställning
icke kan fullt genomdrifva detta sista, åtminstone så
mycket som möjligt därtill närma sig. Detta kan endast ske
i en sådan framställning, uti hvilken lifvet, det mänskliga
och personliga, får spela in i högsta tillåtliga grad, och
detta sker i den dramatiska och dialogiska, som Platon
också begagnat. Strängt taget var den skriftliga
framställningen för Platon ett nödfallsmedel, till underlättnad
för minnet, dels den framställandes eget och dels
åhörarens, äfvensom ett medel till deras undervisning, som
hvarken kunde vara lärare eller personligen närvarande
åhörare. Platon var annars en vän af det lefvande ordet,
och vid sin undervisning i Akademien begagnade han sig
af detta; men där den muntliga undervisningen icke kunde
åvägabringas, där fick den skriftliga ingripa och måste då
så mycket som möjligt närma sig den förra.
Det har bland de lärde under lång tid gjort sig
gällande en åsikt, att Platon skulle hafva varit i besittning
af en dubbel filosofi, en, hvilken han anförtrodde åt sina
skrifter att åt eftervärlden bevaras, och en, hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
