Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom sig själf viss, i motsats mot meningen, som väl
söker visshet, men ännu ej funnit en sådan. Vetandet
uppfyller detta anspråk. Först då, när någonting för mig
blifvit fullt klart och dymedelst fullt visst, säger jag, att
jag vet det. Slutligen: den sanna kunskapen måste vara
den kunskap, genom hvilken jag fattar det verkliga; men
det verkliga kan jag icke fatta utan genom att fatta själfva
verkligheten i, allt eller just det, genom hvilket tingen
aro hvad de äro, varandet i allt. Fattar jag detta genom
varseblifningen? Nej, den oupphörliga växlingen hindrar
det. Genom meningen eller allmänföreställningen? Nej,
oklarheten hindrar det. Genom vetandet eller tänkandet?
Ja; det är ett faktum, att själfva varat i allt är till för
min kunskap, annars skulle jag ej kunna tala därom; och
det är ett faktum, att det är min tanke, för hvilken varat
är till. Den kunskap, som fattar varat i allt, fattar allt
i själfva dess vara, eller sådant det är, och är då sann.
Alltså är tänkandet eller vetandet den sanna kunskapen.
IV.
Hvilka de skäl voro, som förmådde Platon att förneka
såväl varseblifningens som meningens giltighet såsom sann
kunskap och att såsom sådan endast erkänna vetandet,
det är i föregående föreläsning omnämndt, och därmed
har då det hufvudsakliga innehållet af dialektiken till sin
ena del blifvit anfördt. Men dialektiken handlade icke
allenast om kunskapen, utan äfven om själfva varat, på
hvilket all sann kunskap måste utgå; och sedan vi fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
