Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom sin längd, ersätter snabeln bristen på lång hals,
hvilken icke skulle kunnat uppbära djurets stora hufvud och
tunga tänder; genom sin fina känsla i mynningen
uppfyller den handens eller fingrarnas ställe hos menniskan och
leder dessutom till sitt ställe de partiklar i luften, som
verka på luktorganet, hvilket blifvit placerat högre upp i
ansigtsbenen än hos andra djur, hvartill nödigt utrymme
för de grofva försvarständerna är orsaken. Med snabeln
undersöker och pröfvar Elefanten de föremal han tror sig
böra frukta, emottaga eller förkasta; han känner med den
för sig, dä han skall passera ett ställe, som synes honom
farligt och med den samma känner han på de ting, bland
hvilka han får välja. Allt hvad han förtär, sedan han
upphört att di, hämtas med snabeln, hvilken, krökt i form
af en oval ring, föres i munnen, för att der låla emellan
oxeltänderna krossa hård föda, såsom stenfrukter m. m.
och liksom inspruta i halsen flytande ämnen, mod ett sorl,
likt det af vatten, som hastigt tömmes ur ett käril i ett
annat. Den redan nämde rymden inom snabelns bas,
tjenar till förvarande af den dryck, som djuret icke
genast behöfver använda. Genom sugning eller inandning
och tillhjelp af den fingerlika kroken i snabelns mynning,
upphämtar Elefanten små tunna saker från marken, såsom
halmstrå, papper, metallmynt m. m.; han vrider korken
ur en butelj; öppnar och läser igen lås med nyckeln ock
skjuter för eller drar ifrån riglar; upplöser knutar på rep
eller band; smeker sin maka, och äfven den som sköter
honom, hvilken i Indien kallas Kornack; med snabeln
straffar eller agar han dem, som förtreta honom; med den
sprutar han vatten öfver sig och strör sand eller jord pä
den våta huden, som det tros, för att genom en skorpa
göra sprickorna mindre ömtåliga för insekter; han smörjer
sig gerna med olja eller talg om han kommer åt; han
drar ned med snabeln och afbryter stora grenar på
träden, för att räcka lofven, dem han äter; kastar stora och
tunga massor på sina fiender; lyfter ansenliga tyngder
(200 skålp:d) och hjelper till att lasta sig sjelf; skakar hus
och qväfver lätt en menniska inom lindningarna af sin
snabel, den han kan röra, vrida och vända i alla möjliga
ställningar. Om den förloras, eller illa såras, lär djuret
knappast kunna förse sig med föda, och i detta afseende
blir förlusten af snabeln dödande; också blottställer
Elefanten mycket ogerna sin snabel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
