Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.Antingen ha vi båda eller ha vi ingendera rösträtt",
säger han ännu med en plötslig blixt i ögat, — „och
icke förrän min hustru och dotter kunna följa mig
till valurnan, vill jag nedlägga min valsedel deri“.
Samtalet föll snart på forna tider, och man bad
värden berätta något. Robert Purvis smålog, men
krusade först emot. Han var ingen talare, det vore
bättre, om hans gamla vänner, miss Grew och miss
Thompson, skulle taga till ordet. Men då inga
invändningar hjelpte, satte han sig med en viss
högtidlighet till rätta:
— Det var vid den tiden då den underjordiska
jernvägen begynte i de norra staterna. Dermed
för-stodo vi abolitionister ett hemligt system att
transportera flyende slafvar från den ena staten till den
andra. Vi hade våra trogna utskickade i södern, till
hvilka de olyckliga fridlysta först vände sig. Dessa
afsände dem sedan norrut, först till Philadelphia, der
Mary Grew, Adeline Thompson, Lucretia Mott,
hennes make, James Mott, samt andra ädla qvinnor och
män voro färdiga att mottaga, dölja och skicka »dem
vidare. I Rochester hade vi den numera 80-åriga
Amy Post, i hvars hus man kunde vara säker att
alltid finna en eller flera flyktingar gömda i källare
och på vindar. Derifrån var det ännu en god bit
till Kanada, men också der funnos hjelpsamma
vänner, färdiga att bryta mot sed och lag för att lyda
en högre lag i sina hjertan.
Det var som sagdt på denna tid, då en ung,
intelligent mulatt rymde från Virginien. Efter att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
