Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade till jernvägsstationen for att anställa
efterforskningar, och funno slutligen den arma mannen
half-qväfd, uthungrad och törstig, men ännu vid lif i sitt
trånga fängelse. Hans lilla matsäck hade tagit slut
på andra dagens morgon, han kunde knapt röra sig
ur sin sittande ställning, han var plågad af pyni
ovisshet om sitt öde, men oaktadt allt hade det
likväl icke fallit honom in att gifva sig tillkänna. Så
stort hat hyste dessa flyktingar till slafveriet och sina
herrar, att de hellre ledo döden, än vände åter.
— Nåväl, hur gick det med mulatten?
— Åh, han kom sig småningom under
Kanada-vännemas vård och gjorde oss all heder. Historien
om hans färd i spiktunnan cirkulerade kring landet
och blef oss till nytta mot slafegarena. Folk menade,
att slafvarna måtte behandlas grymmare, än man
visste af, då de förrymda valde en pinsam död
framför att återvända till sina herrar.
— Berätta om unga P! — bad miss Grew.
Robert Purvis såg generad ut. Han hostade och
började på nytt: — en man i Georgien var beryktad
för sin hårdhet mot sina slafvar. En af dem beslöt
ändtligen att rymma och kom till oss i Philadelphia.
Jag vet ej om vi voro ovanligt långsamma att
expediera honom, eller om lagens väktare denna gång
voro ovanligt snabba. Hufvudsumman var att de
satte sina klor i honom och bortförde honom. Jag
var på den tiden — mr Purvis smålog — ung och
hetblodig. Jag svor att frälsa denne man, om det
ock skulle bli midt för näsan på lagens handhafvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
